Lång tid har gått och mycket har hänt. Ett år som jag önskar kunde försvinna och att vi kunde få vakna upp utan tårar. Jag kan nog svara för hela vår familj när jag skriver det. Det har varit skilsmässor och arbetslöshet sjukdomar och till slut när man trodde att nu kunde det inte bli värre så förlorade min äldsta dotter sin lilla nyfödda flicka (Destiny) strax efter förlossningen. Vi var med uppe på barnavdelningen hela familjen och tod farväl av vår lilla ängel. Nu har begravningen varit och man börjar komma ur nån slags dvala. Ibland vill man bara blunda och hoppas att allt förvinner.
I sådana här situationer faller allt och man förlorar fotfästet totalt. Nu har jag börjat så sakta komma tillbaka till livet och ta tag i den sociala biten igen. Ensamheten är också otroligt deprimerande men man orkar inte göra något åt det. Man kan sitta i timmar i soffan och titta på TV:n men när man senare funderar på vad man tittat på så har man ingen aning.
Ha det gott!!!