När livet gick mot höst

Den dagen då du blundade
slog livet ut i höst
Trädens alla blad
en palett av färger var
Du var en fläkt av vilja
rak och stark och kvinna
Du fick din sista sömn
här i din egen säng
du tog ditt sista andetag
med lungor fyllda utav sot
Du kämpade förgäves
ditt unga liv var slut
ej ännu fyllda fyrtio
med barn fortfarande hemma
slöt du dina ögon
när livet gick mot höst
och allt som vackrast var

En text jag skrev när en väns mor gick bort i cancer

Minnen av glas

Minnen av glas, så lätta att krossa
är allt jag har kvar av tiden som var vår
Drömmar om kärlek men inte för mig
är allt som finns kvar, rester av mig
Jag ser förälskade par överallt
två och två och hand i hand, en kram ibland
vet att allt vad jag ser är bortom räckhåll för mig
Om mina tårar vore av guld skulle jag vara rik
men dom är utav salt och fräter mig bort
Om sorgsenhet vore rikedom skulle jag vara kung
men den är utav tankar som äter mig upp
Minnen av kärlek vacker underbar och vår
en kärlek som aldrig kommer i repris
Minnen är allt jag har kvar av en underbar tid
Men minnen av glas är så lätta att krossa
och mina har fallit så många gånger att bitar är borta
Drömmarna har jag dock kvar och tårar av salt
Min sorgsenhet finns under täcket
Inte menat för någon att se
Mina minnen är av glas men dom är mina
Och dom är det enda som finns kvar
Av en lycklig berusande tid där jag var vid liv
Nu går jag här ensam med människor runt omkring
Jag skrattar och skojar leker med i ett spel
Men när lamporna släcks är jag alldeles ensam
Ensam med minnen av glas och tårar av salt
Och med drömmar om en tid fylld av kärlek
För var gång lamporna slocknar, släcks en bit av mitt liv
Till slut brinner tråden som håller lampan vid liv
Då slocknar vi båda, byts ut och glöms bort
Men minnen av glas följer med mig

Ensam, vaksam. tveksam, fundersam, så många sam men ändå ingen samhörighet. Jag känner mig nog mest ensam i hela världen just nu och jag har valt det själv. Jag har ingen kraft och ork att prata eller skratta eller vara social. Ändå mår jag dåligt av ensamheten. Jag är splittrad inuti och vet nog inte riktigt vem jag är längre.
Som tur var har jag ett jobb jag måste gå till några timmar per dag, annars skulle jag nog låsa in mig helt, men för övrigt sitter jag hemma i mörkret och tänker och tänker. Men inte blir jag klokare för det inte. Ju mer jag funderar ju rörigare blir allt.
Jag hoppas att ljuset kommer med våren för det kan knappast bli mörkare allafall.
kram på er alla vänner

Du som gråter utan tårar

Du som gråter utan tårar
Du som skrattar utan glädje
Så rädd att visa vem du är
Du är den jag en gång var
Den jag aldrig ville vara

Du som älskar utan känslor
Och aldrig syns i morgonljus
Så rädd att nån ska se igenom
Murarna du har byggt upp
Du är den jag en gång var
Den jag aldrig ville vara

Du som smyger runt i natten
Och vaknar ensam i din säng
Så rädd att nån ska stanna
Och se dig som du är
Någon som du aldrig ville vara
Den jag aldrig ville vara

Jag minns den tiden allt för väl
Jag var alltid på min vakt
Släppte aldrig någon in
Om någon kom för nära
Jag reste mig och gick

Allt av ingenting

Jag är allt av ingenting
Fylld av det som ingen ser
Ord som ingen hör
Mitt hjärta ber en bön
Se mig här och nu
Ta min hand i mörker
Led mig ut i livet
Krossa mina tankar
Att inget är för mig
Stå framför mig i morgon
Se in i mina ögon
Och säg mig sen
Att livet tillhör alla
Att alla har ett värde
Lika stort hos syster som hos bror
Men ge mig inga löften
Om inte sanningen finns kvar
Då går jag in i ingenting
Fylld av det som ingen vet
Fylld av ingenting
I mitt liv som ingen alls

En dag var allting borta

För länge sen fanns tro och hopp
Vad som en hände stod jag stadigt kvar
Jag kämpade mitt eget krig
Med en styrka jag inte trodde fanns
Jag gav aldrig upp trots allt som höll mig nere
För jag trodde att även jag var värd någonting
men när jag öppnar mina ögon
så står jag alltid ensam kvar
ingen håller mina händer
och ingen skyddar mig mot hoten
som försöker förgöra det lilla hopp jag har

Och så en dag är allting borta
Ingenting finns kvar av allt som var
Vaknar upp och finner att mörkret tagit över
Allt det som en gång var vackert
När jag reser mig i världen
Har jag inga krafter kvar
Allting är förbi, hoppet blev mitt fall
Allt som var mig mycket nära
Min tro mitt hopp min kärlek
Har försvunnit in i ingenting
Och så en dag var allting borta
Finns inte längre kvar, kommer aldrig åter
För i dag så tog jag steget ut ur mig
Och in i det svarta som aldrig ser tillbaks
Och i dag var allting borta

Grubblerier på hög nivå..

Jag försöker bena ut mitt liv och min tillvaro men det går inget vidare. jag återkommer hela tiden till samma punkt. Saker som jag måste glömma men som etsat sig fast i mig. Jag har börjat så smått funderat på att åka på en ettårig resa till Thailand och jag har kollat runt lite vad som behövs och så vidare. Har precis berättat det för 2 av mina barn och det vart väl lite splittrade känslor. Det är klart att det kommer som en chock att deras mamma som alltid funnits på plats funderar på att lämna landet så lång tid. Sen är dom så klart oroliga för hur jag ska klara mig. Men det är jag inte orolig för, saknaden efter familjen kommer väl att vara det värsta. Vi har alltid varit väldigt tajta i vår familj, alltid funnits bredvid varandra. Vi bor i samma hyreshus, vi umgås nästan dagligen, vi jobbar ihop en del av oss eller hjälps alla fall åt.
I vilket fall som helst så måste något hända annars går jag nog under här och nu. Har rasat ner nästan 10 kilo i vikt och kan inte sova på nätterna. Jag känner mig helt känslomässigt slut.
Jag får väl funder några dagar till på hur jag ska göra sen har jag ett par fler barn och berätta nyheten för.
trevlig helg gott folk.

Tankar

Allt som är sagt

För mycket är sagt
för mycket är gjort
Mellan oss två
Vi har älskat varandra
och vi har sårat som få
Varför sa jag allt jag sa
Varför slog du aldrig tillbaks
Varför valde du vägen
Att svika och bedra
Varför sa du aldrig
Vad felet var
Varför gick du din väg
Med bara frågor utan svar
Varför lät jag dig gå
Utan att säga dig orden
”Jag älskar dig så”

Lördag morgon

Ja då var det helg igen. Uppe med tuppen för att man kan inte sova, tankarna mal i huvudet som en gammal kaffekvarn. Jag har nog alltid trott att jag hade full kontroll över mitt liv, visst man var ledsen ibland, men ändå stått med båda fötterna på jorden. Men den här sista tiden har rivit upp hela mitt liv. Jag vet knappt vem jag är längre, jag fungerar på automatik med jobb och sysslor som måste göras, men för övrigt är allt en karusell som åker runt. Det värsta av allt är väl att det är så många fler som blir drabbade och det är svårt att hantera. Ibland funderar man på att bara försvinna för att inte såra folk runt om kring men inte ens det orkar man ta tag i. Jag inbillade mig att när man kommit så här långt i livet skulle allt bara rulla på, man skulle jobba, resa, träffa vänner, umgås med sin familj.
Mycket har hänt i mitt liv och det här är väl frukterna jag får skörda. Det känns bara så tufft att få allt över sig nu när allt för en gång skull var ganska bra. Men jag ska väl klara det här med på något sätt. Jag har ju alla fall helt underbara barn och barnbarn och dom uppväger det mesta, ja dom uppväger nog allt om jag tänker efter.
Trevlig helg på er alla.

om igen

En text om livet just nu. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det här. Vet inte om jag vill eller orkar försöka ens. Kanske har tillräckligt gjorts, finns inget mer. Kanske är det så, vem vet..


Dit änglarna tar mig
Dit följer jag med
I en värld utan svek
Utan lögner och slag
Det är där som jag är
När du söker mig där
Du kan inte nå mig igen
Inte såra min själ
Inte rispa mitt hjärta
Men kniven du täljt
Du kan aldrig nå mig
Med lögner igen
Du kan aldrig få mig
Att gråta igen