Jag bor i ett ganska stort hus med en hel del barnfamiljer och eftersom jag även jobbar i samma hus som jag bor blir det lätt att alla stannar och pratar en stund när jag är ute och går.
Även barnen kommer springande och ropar glatt. Jag tycker det är ganska kul att i ett så stort hus, alla känner alla. På gräsmattan utanför sitter grannar utspridda på plädar och fikar och på kvällarna kommer det ibland ut ett och annat plastbord och folk spelar kubb och har roligt.
Jag tycker att det är en trevlig gemenskap och det får mig att tänka på när mina tjejer var små. Vi bodde ganska isolerat och det vart emellanåt ganska grinigt på barnen ”vad ska vi göra, det är tråkigt, kan du skjutsa oss, o.s.v.”. De dagar det var som värst vet jag att jag tänkte många gånger att den som uppfann sommarlovet, den hade inga egna barn. Jag tyckte sommarlovet var en enda lång pina av tjat och sura barn. Det är så stor skillnad nu när jag ser barnen utanför vårt hus, de leker, sparkar boll, har picknick på gräsmattan i små eller stora grupper och även med en del vuxna inblandade. Nu kan jag stanna och skratta åt det och tycka sommarlovet är en stor lycka för alla som vill umgås. Naturligtvis är det stor skillnad nu när det inte är ens egna barn men jag önskar att jag hade haft den här granngemenskapen när mina barn var yngre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar