Min dotter kom här om dagen och frågade varför jag aldrig gick ut på något längre och vad svarar man på det. Förmodligen för att man har det ganska bekvämt som det är. Jag lever ensam i min lägenhet, jag bestämmer själv över mitt liv, jag kan resa, jag kan shoppa, jag kan slappa framför TV:n och titta på vilken kanal jag vill. Jag har inte kommit till det stadiet ännu att jag saknar någon att leva med, och jag undrar om jag någonsin kommer att göra det igen. Har man blivit svårt bränd några gånger så aktar man sig noga för elden sen. Min första man slog mig sönder och samman och ingen såg någonting, alla tyckte han var social och trevlig. Till slut kom den dagen då jag hamnade på sjukhuset med brutna revben och diverse andra synliga skador. Då fick folk upp ögonen och jag tog mig ur ett katastrofalt förhållande. Min andra man var raka motsatsen, han var snäll och omtänksam och jag trodde i flera år att allt var perfekt. Så en dag fick jag upp ögonen och märkte att under i stort sett alla våra 10 år ihop hade haft andra kvinnor, både kända och okända och bland annat en av mina nära vänner. Vi separerade och det gick något år, vi träffades ofta, mycket tack vare barnen men också genom arbetet. En dag tyckte han att vi skulle göra ett nytt försök och efter diverse övertalning så blev det så. Det varade i 5 dagar sen var det kört igen. Han förklarade sig med en dålig lögn och att det aldrig skulle upprepas igen. Tack och lov är jag tillräckligt gammal och förståndig för att förstå att hans ord bara är ord. Vi träffas fortfarande mycket men vi har båda förstått att det leder ingenstans och nu kan vi båda acceptera detta utan världskrig.
Jag kan sakna någon när gräset ska klippas, diskmaskinen göras rent, rum ska tapetseras eller bilen ska tvättas. Men jag har kommit på att jag faktiskt kan klara det själv och det går oftast fortare när jag gör det själv utan tjat på någon annan.
Rädd för att visa vem jag är? Förmodligen. Rädd för att ge ut mig själv igen? Förmodligen.
Så min dotter får fortsätta fundera ett tag till, jag är alldeles för bortskämd med min frihet för att ge mig in i ett förhållande igen. Dessutom känner jag mig alldeles för rädd för att må så fruktansvärt dåligt som jag gjorde förr. Nu står jag upp igen för första gången på många år. Jag kan sova en hel natt utan tårar och jag kan skratta med mina barn och barnbarn och det vill jag fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar